enbartemma

1. Mitt första lajv

Alla mina scoutkompisar har varit på leon von carman sista viljan (läses lite för fort i ett svep) och jag är så avundsjuk.  När reklamen för thirons arv kommer ut 1993 anmäler vi en äventyrargrupp/gycklargrupp. Innan vi får vara med måste vi göra ett hemprov med frågor om sagan om ringen. Jag är sjuk nervös för jag har inte läst boken men mina vänner förklarar det viktigaste för mig och lånar ut boken.

Det är magiskt i skogen när vi blir avsläppta i en bunker. Därifrån börjar vi vår vandring. En i gruppen kunde inte komma så vi har i sista sekund skrivit in i vår historia att hon sveptes med när vi skulle korsa en ström. Vi saknar henne både in och off och stämningen är förväntansfull och lite sorgsen.

Det har redan börjat skymma när vi kommer fram till det onda världshuset som ligger i en tung granskog. Den natten kommer hon som inte kunde komma gående i skogen och jag känner hur min kropp stormar av lycka över att se en vän jag trodde var död och vi gråter alla. (Hon hade varit tvungen att göra någonting som gjorde att hon skulle missa början och arrangörerna ville utnyttja det som en twist.)

Lajvet är ett spårvägslajv och vi är 20-25 deltagare och runt 70 funktionärer. Men jag ser varken deltagare eller funktionärer, jag känner bara att jag klivit rakt in i en saga. När den onda karaktären lurar oss att han är god är jag redo att gå genom eld för honom och när det kommer fram att vi har gett  honom det enda vapen som kan tränga igenom hans rustning är det som om innanmätet faller ur mig. Vi sitter i de godas by som ligger i en ljus lövskogs äng och  skäms. Vi lovar att försöka ta tillbaka vapnet.

Den natten smyger halva vår grupp tillbaka till den mörka granskogen med en stav som lyser ifall svartfolk är i närheten.

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om den helgen och jag tror att den förtrollningen jag upplevde är det jag om och om igen försöker fånga vare sig jag går på ett lajv eller arrangerar.

Det finns personer som antagligen inte vet hur nära de ligger mitt hjärta enbart för att jag mött dem där i den förtrollande världen. Människor jag inte träffat på väldigt länge men som får mitt hjärta att slå extra fort när jag råkar på dem...

Det var tidigt 90-tal och alla mina scoutkompisar har varit på leon von carmans sista vilja (utläses lite för fort i ett svep ;) ) och jag är så avundsjuk.  När reklamen för thirons arv kommer ut anmäler vi en äventyrargrupp/gycklargrupp. Innan vi får vara med måste vi göra ett hemprov med frågor om sagan om ringen. Jag är sjuk nervös för jag har inte läst boken men mina vänner förklarar det viktigaste för mig och lånar ut boken.

Det är magiskt i skogen när vi blir avsläppta i en bunker där arrangörerna rollar in oss (otroligt före sin tid skulle jag säga). Därifrån börjar vi vår vandring. En i gruppen kunde inte komma så vi har i sista sekund skrivit in i vår historia att hon sveptes bort när vi skulle korsa en ström. Vi saknar henne och stämningen är förväntansfull och lite sorgsen.

Det har redan börjat skymma när vi kommer fram till det onda världshuset som ligger i en tung granskog. Den natten kommer hon som inte kunde komma gående i skogen och jag känner hur min kropp stormar av lycka över att se en vän jag trodde var död och vi gråter alla. (Hon hade varit tvungen att göra någonting som gjorde att hon skulle missa början och arrangörerna ville utnyttja det som en twist.)

Lajvet är ett spårvägslajv och vi är 20-25 deltagare och runt 70 funktionärer. Men jag ser varken deltagare eller funktionärer, jag känner bara att jag klivit rakt in i en saga. När den onda karaktären lurar oss att han är god är jag redo att gå genom eld för honom och när det kommer fram att vi har gett  honom det enda vapen som kan tränga igenom hans rustning är det som om innanmätet faller ur mig. Vi sitter i de godas by som ligger i en ljus lövskogs äng och  skäms. Vi lovar att försöka ta tillbaka vapnet.

Den natten smyger halva vår grupp tillbaka till den mörka granskogen med en stav som lyser ifall svartfolk är i närheten.

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om den helgen och jag tror att den förtrollningen jag upplevde är det jag om och om igen försöker fånga vare sig jag går på ett lajv eller arrangerar.

Det finns personer som antagligen inte vet hur nära de ligger mitt hjärta enbart för att jag mött dem där i den förtrollande världen. Människor jag inte träffat på väldigt länge men som får mitt hjärta att slå extra fort när jag råkar på dem...