enbartemma

Det fanns även ett antal teaterföreställnigar.

Intet ont anande satte vi oss för att njuta prisbelönt kultur. När det pågått i ca 30 min var vi båda synbart plågade och när det kom fram att föreställningen skulle vara i en och en halv timme var flykten ett faktum. 

Men vi hade gått över scengolvet för att komma till våra platser... Jag förbannar mig själv som lyssnade på biljettjejen och såg till att vi satte oss där.

Väldigt diskret och med friheten så nära att vi kan känna lukten smyger vi från våra stolar, efter mycket sneglande, mot nödutgången på den sidan vi sitter..

Försiktigt lirkar vi upp den första dörren och låter den gå igen bakom oss för att inte störa. Bara ett dörrpar mellan oss och friheten. Hej ropade vi glatt från bäckkanten.

Man skulle lätt kunna tro att en nödutgångs syfte skulle vara att erbjuda en väg ut. 

Dörrarna satt tvärfast och efter en noggrann undersökning insåg vi att dörrarna inte skulle gå att få upp. Något nedslagna erkände vi oss besegrade och vände oss mot dörren in i salongen igen.

Där handtaget borde ha suttit satt... ingenting... vi var fast.

 

Som tur var var vi inte ensamma om att vilja fly för efter ett tag öppnades dörren. 

När vi förklarade att det inte gick att komma ut där, utan bara att bli fast i det lilla lilla utrymmet mellan dörrarna, verkade hon stanna upp och överväga om det inte är värt det istället för föreställningen ute i salongen.

Det hela slutar med att vi tre kryper under publiken mot dörren vi en gång gjorde misstaget att komma in genom.