enbartemma

Fick den här skickad till mig från min fd klasskamrat som intervjuade mig första dagen på gymnasiet.

Emma- ständigt glad

           Emma är en vanlig tjej ifrån Värmdö, med mamma, pappa, lillasyster och hunden Saffran. Hon vill beskriva sig själv som hypokondrisk människa, dvs en sådan som kan inbilla sig att de är sjuka och liknande. Emma höll på att säga att hon inte var rädd för någon eller något, men sedan kom hon på tandläkaren.

           Fick hon bestämma sin egen framtid så skulle hon bli rik, bo i ett fint hus och ha många människor omkring sig som älskade henne. Men om hon ska var mer realistisk så vill hon bli journalist, främst på radio, men hon vill även få möjligheten att skriva.

Själv tycker hon att hon är slarvig, omedvetet överlägsen då hon ibland "råkar" ta boss-rollen i en grupp och mycket pratglad. Med ett skratt tilläger hon även samvetslös.

Då jag frågade henne vad hon skulle göra om det var krig och hon blev erbjuden att åka och kriga, då krigandet skulle vara ärofullt, svarar hon att skulle stanna hemma för att hon behövdes här. Och även om hon inte behövdes, skulle hon se till att hon gjorde det. "För jag har ingen lust att dö" säger hon.

           På fritiden tycker Emma om scouting, roll-spel Live tillägger hon noggrant, telefonen och sin pojkvän Tore som är 19 år. Hur är Tore frågar jag. Emma tänker länge, sedan svarar hon, speciell. Han är svårdefinerad. Och blicken i hennes ögon avslöjar att det är han verkligen, och att han är hennes och att han är den ende för henne. Redan här anar jag en verklig kärlek som döljer sig bakom kortet på Tore i hennes skolpärm. Men jag frågar ändå; vad skulle u svara om han friade. Emma är tyst en stund, sedan svarar hon som ingenting, att det har han redan gjort. Hon berättar att när hon fyllt 18 ska de gifta sig den första söndagen som infaller den 27:e. Vad var det jag sa, äkta kärlek...

/Karin 

Jag har insett att jag inte kan lura mig själv längre. Det finns en artist som jag älskar som jag alltid intalar mig att jag inte alls bryr mig om. En man vars musik får mig att gråta och vars leende smälter mig som vax. Varje gång lämnar jag hans närhet med ett fånleende och magen full av värme.

Han bor i min dator också men jag hälsar sällan på. Det är inte samma sak.

I dag la han sina armar om mig mer än bara metaforiskt och jag rodnade och tindrade som en tonåring. Jag har såklart ingen kamera med mig och har inte duschat på 3 dagar. Han såg mig i ögonen och höll dem där.

Jag gick därifrån med hans namnteckning på min biljett när det slog mig att vi skulle behöva skicka in biljetten för jag jobbar och biljettpriset ska ersättas. Så jag vänder om och drar upp min bok med ett ursäktande fnitter och stammar fram en förvirrad förklaring om staten och pengar. Den lilla coolhet jag hade slingrar iväg över stengolvet.

Och utan coolhet eller värdighet vänder jag om en tredje gång, skrapar med foten och viskar ”det jag egentligen ville ha var en kram…”

Men det jag egentligen ville var att sätta mig ner med honom och berätta hur jag bröt ihop när jag hörde hans låt Elegi första gången. Hur det kändes som om han sjöng om det som hände mig den hösten. Hur alla detaljer stämde och hur ont det gjorde.

Kanske borde jag skriva ett brev. Kan man göra så? I så fall ett riktigt brev på ett papper och med ett frimärke. Får man svar på ett sånt brev? Spelar det någon roll?